Vardagen igen?
Nu är det värsta över, Jocke ska flyttas till Skövde idag och hjärtat och lungorna fungerar som de ska.
Jag undrar hur länge jag kommer vara så här orolig?
Jag är orolig så fort någon sätter sig i en bil, att någon ska skada sig, dö, bli misshandlad, vara ledsen. Helst av allt skulle jag vilja ta mina nära och kära och sätta i ett rum med mig så att jag hela tiden har koll på dem.
Har en stor klump i magen och en gnagande oro för precis allt.
Tyckte inte alls om att åka hem från mamma igår, fast det var ändå rätt skönt att komma hem. När jag tände lampan till köket såg jag att mamma och Jockes syster hade dukat bordet festfint med vinglas och jirlanger och det hängde ballonger i lampan. Mamma hade köpt ost och kex och druvor och rökt lax och fläskfilé och cider och dukat upp en riktig födelsedagsmiddag! Och på stolen stod ett paket med ett helt nytt härligt duntäcke.
När jag kom hem verkade det som hela chocken släppte på en gång och jag grät och grät. Men alla säger att det är över nu, att Jocke kommer bli bra igen.
Jag oroar mig ändå. På något hemskt sätt känns det som att det är för bra för att vara sant. Vad som helst kan ju hända vem som helst, när som helst. Dom säger ju att man skall tänka på att varje dag kan vara den sista - men den personen som sa det måste ju vara galen!
Jag hoppas att all oro som jag har i magen kommer att försvinna snart, att allt kan gå tillbaks till att bli som vanligt. Jag vill att Jocke ska vara hemma och svara i telefonen och skratta och skoja, och att Sarah får tillbaks färgen i ansiktet igen.
Andreas har varit en klippa i allt det här. Han har skjutsat runt oss alla och behållt lugnet och skojat med lillebror och lillasyster så att de tillochmed har skrattat lite. Utan honom hade hela familjen varit nervvrak.
Nu ska jag jobba igen. Känns lite konstigt - som om jag hade varit borta ett halvår, men ändå ganska skönt.
Jag undrar hur länge jag kommer vara så här orolig?
Jag är orolig så fort någon sätter sig i en bil, att någon ska skada sig, dö, bli misshandlad, vara ledsen. Helst av allt skulle jag vilja ta mina nära och kära och sätta i ett rum med mig så att jag hela tiden har koll på dem.
Har en stor klump i magen och en gnagande oro för precis allt.
Tyckte inte alls om att åka hem från mamma igår, fast det var ändå rätt skönt att komma hem. När jag tände lampan till köket såg jag att mamma och Jockes syster hade dukat bordet festfint med vinglas och jirlanger och det hängde ballonger i lampan. Mamma hade köpt ost och kex och druvor och rökt lax och fläskfilé och cider och dukat upp en riktig födelsedagsmiddag! Och på stolen stod ett paket med ett helt nytt härligt duntäcke.
När jag kom hem verkade det som hela chocken släppte på en gång och jag grät och grät. Men alla säger att det är över nu, att Jocke kommer bli bra igen.
Jag oroar mig ändå. På något hemskt sätt känns det som att det är för bra för att vara sant. Vad som helst kan ju hända vem som helst, när som helst. Dom säger ju att man skall tänka på att varje dag kan vara den sista - men den personen som sa det måste ju vara galen!
Jag hoppas att all oro som jag har i magen kommer att försvinna snart, att allt kan gå tillbaks till att bli som vanligt. Jag vill att Jocke ska vara hemma och svara i telefonen och skratta och skoja, och att Sarah får tillbaks färgen i ansiktet igen.
Andreas har varit en klippa i allt det här. Han har skjutsat runt oss alla och behållt lugnet och skojat med lillebror och lillasyster så att de tillochmed har skrattat lite. Utan honom hade hela familjen varit nervvrak.
Nu ska jag jobba igen. Känns lite konstigt - som om jag hade varit borta ett halvår, men ändå ganska skönt.
Kommentarer
Trackback